Kärleks bloggen

En blogg om kärleken till livet och alla människor runt omkring oss. En blogg om det fina som finns i alla människor.

söndag, oktober 17, 2010

Barn är inte välkomna. Inte handikappade heller...

Länge sedan nu...

Men jag hade en person som blev lite för efterhängsen och vägrade låta mig vara ifred. Därför har det inte känts så bra att skriva om mig själv. Vi får väl se om han fortfarande följer bloggen eller om han äntligen gått vidare.

Nog om det. Jag är lite arg och ville därför göra ett inlägg.

Barnfria hotell och barnfria resor. Va f-n är det för crap?

Jo, det kan väl vara skönt tänker någon? Ja kanske. Men om man tänker ett steg till så är det inte så enkelt.

Vad signalerar barnfria hotell, barnfria resor?

Att barn är jobbiga och om vi kan välja bort dom så gör vi det i vissa tillfällen. Varför är det ok att tycka att barn är jobbiga? Är handikappade också jobbiga? Dom tar ju också plats och kan låta mer än andra?

Vad jag menar är att vi borde tänka ett steg till. Alltså inte bara tänka på oss själva. Jag vill ha lugnt, jag förtjänar detta, jag är värd detta... Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag. Jag lever endast för att uppfylla mig själv.

Barn är ju en del av samhället. Barn borde väl få samma respekt som vuxna. Visst kan det vara jobbigt när ett barn är ledsen och gråter på tåget, spårvagnen eller (huga!) flyget men så är det. Barn gråter ju inte medvetet för att förstöra för dig. Det är svårt att förstå om man bara tänker på sig själv och bara prioriterar sitt egna välmående. Vad spelar det för roll, det är en kort stund av din dyrbara tid. Det kan du väl stå ut med?

Lika lite som handikappade kan hjälpa att dom har ett handikapp kan barn hjälpa att dom är barn.

Om vi försöker att inte bara tänka på oss själva för ett stund utan se det från ett större perspektiv kanske det kan bli mer ok med barn på restauranger, caféer och andra sociala sammanhang där vuxna är välkomna.

I många andra samhällen utgör barnen en del av kedjan där alla åldrar har samma värde. Jag önskar att vi skulle sträva åt det hållet istället för att göra klyftan ännu större. Det verkar som det är helt ok att diskriminera barn från olika sociala sammanhang utan det är anmärkningsvärt. Är det så vi vill ha det?