I möten med människor...

Jag tror bestämt att det är i möten med människor man utvecklas.
Man kan ha teorier om hur man skall bete sig och analysera sitt beteende för att undvika gamla misstag. Men det är lätt att sitta hemma och säga "Joo men visst. Nu är jag riktigt stark i mig själv. Jag har ett bra självförtroende. Jag vet var jag står och jag vet vad jag mår bäst av. Jag har accepterat mig själv som jag är och om folk har problem med det, så är det deras problem"
Teorin är alltid annorlunda än verkligheten. Man kan aldrig förbereda sig själv tillräckligt. Man kan inte vara beredd på det oförberedda.

En sak som dock bekymrar mig är en paradox om att man utvecklas.
Man utvecklas självklart i möten men blir man inte själv mer polerad? Man ger en bit av sig själv varje gång. Stärker det ditt egna jag eller slipar det bort en del av dig?

Det finns ett citat som säger "Vi föds som original och dör som kopior"

Men är det inte snarare så att vi är oskrivna blad när vi föds och vi väljer själva hur vi vill färglägga vårt blad?

Så måste det ju ändå vara. Alla människor är ju så olika, vi kan omöjligen vara kopior av varandra. Men vi kanske lär oss att kopiera varandras mönster för att passa in. Det behöver ju faktiskt dock inte betyda att vi tappar en bit av oss själva. Utan snarare att vi har hittat ett sätt att passa in i samanhanget.

Oj, oj tunga filosofiska ämnen så här på söndags eftermiddagen, men jag kanske lyckades lösa min egna paradox. Men jag är dock inte helt nöjd med svaret...

Träffade mitt riktigt, riktigt gamla ex från Stockholm igår. Vi träffades för 12 års sedan första gång. En bra och fin kille, lite för lugn för min smak dock. Men vi kom fram till något bra igår i alla fall. I "värsta" fall, om ingen av oss hittar någon, så gifter vi oss helt enkelt med varandra. Det skulle ju glädja både hans och mina föräldrar, vi skulle i alla fall föra den finska faunan vidare tillsammans.

Ja, ja det blev ingen lugn kan man nog lätt påstå. Men som jag och Victoria kom fram till. Hur kul är det att sitta hemma en lördagskväll, ensam och klappa sig själv på axel och tycka man är duktig som inte går ut. Hälsosamt för levern för visso men inte så jätte kul va?

Ja, ja ska krypa ner i soffan igen och ligga där med täcket över huvudet tills jag vaknar till en ny härlig måndagsmorgon... Tjohej vad man kan vara positiv i allt lidande ;)


Veckan citat är "Gapar man efter mycket förlorar man lätt hela stycket"

Veckans andra citat är " Man kan inte få allt. Inte samtidigt i alla fall"

Puss puss till er alla!

Tips på raggnings tekniker...

Detta kan nog anses som lite provocerande. Men dom som misstycker... säg gärna emot... Jag tål kritik, konstruktiv sådan då såklart (va f-n är konstruktiv kritik? ni skulle bara våga inte kritisera mina åsikter!!) ;)

Raggnings tips till killar....

Gå fram till den snyggaste tjejen i baren och säg nåt. Vad som helst. Även -Öhhh... Du är snygg. Eller -Öhhh... Går du hit ofta? Eller kanske en replik som en av mina killpolare faktiskt använder (inga namn nämnda) -Här har du 500 spänn, sup mig snygg. Fungerar faktiskt. Självklart har du större chans om du använder nåt smakfullt.
Men poängen med det hela är i alla fall att dom flesta tjejer... Jo, tom dom snygga står oftast och kritiserar sig själva. "Jag är inte snygg nog" "Jag är inte smal nog" "Fan jag ser ut som stryk idag..."
Du kanske inte går hem med henne, men i dom flesta fall har du nog faktiskt en chans.

Skulle du i alla fall misslyckas kan du ju fortsätta tänka så som ni killar tänker. "Vad är det för fel på henne?"

Raggnings tips till tjejer.

Gå fram till den snyggaste killen och säg precis vad som helst. Ja du kan faktiskt säga precis vad som helst. Gå fram till den du själv spanat in istället för att bli uppraggad av något som känns halvdant. Poängen här är enkel. Du är ju ändå tjej och han är ändå kille. Det räcker liksom...
Du går förmodligen hem med honom, hur dagen efter ser ut är däremot svår att förutse.

Skulle du i alla fall misslyckas kommer du nog tyvärr tänka som dom flesta tjejer gör. "Vad är det för fel på mig?"

Ikväll blev det lugnt och imorgon blir det sedvanlig kritik av dom medverkade i schlager festivalen i vanlig ordning,
Kanske går även jag och Ulle (kan hoppas på dom andra också, Johanna? Kristine kanske?) ut efteråt och ja ni vet ju att det bara kan sluta på ett sätt. Underbar katastrof.

Go natt mina pytte små änglar...

XXX
Lots of love from me...
I still have lot to give...

And to all my English friends...
If you are still trying to understand my Swedish...
Keep looking on the pics, some day you might understand some of the words as well ;)

Klassisk kommentar....

Hej!

Detta måste ju bara bloggas. Vilken klockren eller ska man kanske kalla det O-klockren kommentar Ulle kläckte ur sig igår.
Vi är hemma hos Helena och skall käka tacos och kolla på melodifestivalen. Hennes 5 klasskamrater var där.
Alltid när man inte känner folk vill man ju klart göra ett gott intryck. Vi hamnade i en diskussion om välklädda svenskar, där vi jämförde oss med USA. Någon hade visst läst att Victoria Silverstedt (vilken källa sen!) tyckte att svenskar var ett så välklätt folk. Amerikanarna körde stentvättade jeans och för stora urtvättade t-shirtar.
Diskussionen gick vidare och kom in på att mode är så billigt i Sverige att även 60 åringar klär sig shysst här. Ja, vi kom fram till att princip alla svenskar har råd att klä sig moderiktigt. HM var en stor anledning till detta. Nu kommer Ulles kommentar.
Citat "-Ja till och med dom hemlösa kan ju faktiskt klä sig moderiktigt om dom bara vill..."
Hmm... det blev tyst en stund... Sen sa en av tjejerna.
"Nä här i Sverige kommer inte ens dom hemlösa undan...."Följt av ett hysteriskt skratt av oss alla.

Vad flickorna fick för uppfattning av oss återstå att se...

Ja, ja... så kan det gå. Kanske borde skicka in den till "tjuvlyssnat."



By the way... En helg (nästan) utan alkohol!!

Grattis Mona, du kanske ändå inte är alkoholiserad ;)

Puss puss, höres snart igen!

Om Kärleken...

En alternativ tanke eller ett sätt att se på kärleken....

En dikt ur Kapten Corellis Mandolin, av Louis de Bernieres

"Kärleken är dett övergående vanvett,

den bryter ut som vulkaner gör och sjunker sedan undan.

Och när den sjunker undan måste man fatta ett beslut.

Man måste utröna om ens rötter har flätats samman så att det är otänkbart att man någonsin skiljs åt. För det är det som är kärleken.
Kärleken är inte andlöshet,

det är inte upphetsning,

det är inte att uttala eviga löften av passion,

det är inte lusten att ligga med varandra varannan minut hela dagarna,

det är inte att ligga vaken om nätterna och fantisera om att man kysser varenda vrå av varandras kroppar.

Nej, rodna inte, det är sanningen jag berättar för dig.

Det där är bara att "vara kär", vilket vilken idiot som helst klarar av.

Själva kärleken är det som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut,

och det är både en konst och en lycklig slump."

Fin och tänkvärd dikt ur en förövrigt ganska trist bok som jag precis läst ut.

Nu skall jag sova, hörs snart igen och trevlig helg! :)
massa pussar o kramar

Monis XXX