I möten med människor...

Jag tror bestämt att det är i möten med människor man utvecklas.
Man kan ha teorier om hur man skall bete sig och analysera sitt beteende för att undvika gamla misstag. Men det är lätt att sitta hemma och säga "Joo men visst. Nu är jag riktigt stark i mig själv. Jag har ett bra självförtroende. Jag vet var jag står och jag vet vad jag mår bäst av. Jag har accepterat mig själv som jag är och om folk har problem med det, så är det deras problem"
Teorin är alltid annorlunda än verkligheten. Man kan aldrig förbereda sig själv tillräckligt. Man kan inte vara beredd på det oförberedda.

En sak som dock bekymrar mig är en paradox om att man utvecklas.
Man utvecklas självklart i möten men blir man inte själv mer polerad? Man ger en bit av sig själv varje gång. Stärker det ditt egna jag eller slipar det bort en del av dig?

Det finns ett citat som säger "Vi föds som original och dör som kopior"

Men är det inte snarare så att vi är oskrivna blad när vi föds och vi väljer själva hur vi vill färglägga vårt blad?

Så måste det ju ändå vara. Alla människor är ju så olika, vi kan omöjligen vara kopior av varandra. Men vi kanske lär oss att kopiera varandras mönster för att passa in. Det behöver ju faktiskt dock inte betyda att vi tappar en bit av oss själva. Utan snarare att vi har hittat ett sätt att passa in i samanhanget.

Oj, oj tunga filosofiska ämnen så här på söndags eftermiddagen, men jag kanske lyckades lösa min egna paradox. Men jag är dock inte helt nöjd med svaret...

Träffade mitt riktigt, riktigt gamla ex från Stockholm igår. Vi träffades för 12 års sedan första gång. En bra och fin kille, lite för lugn för min smak dock. Men vi kom fram till något bra igår i alla fall. I "värsta" fall, om ingen av oss hittar någon, så gifter vi oss helt enkelt med varandra. Det skulle ju glädja både hans och mina föräldrar, vi skulle i alla fall föra den finska faunan vidare tillsammans.

Ja, ja det blev ingen lugn kan man nog lätt påstå. Men som jag och Victoria kom fram till. Hur kul är det att sitta hemma en lördagskväll, ensam och klappa sig själv på axel och tycka man är duktig som inte går ut. Hälsosamt för levern för visso men inte så jätte kul va?

Ja, ja ska krypa ner i soffan igen och ligga där med täcket över huvudet tills jag vaknar till en ny härlig måndagsmorgon... Tjohej vad man kan vara positiv i allt lidande ;)


Veckan citat är "Gapar man efter mycket förlorar man lätt hela stycket"

Veckans andra citat är " Man kan inte få allt. Inte samtidigt i alla fall"

Puss puss till er alla!